20 December 2013

Vi kör upp mot hotellet i gryningen. Det är årets näst mörkaste dag, men himlen är klar och ljuset kan anas i sydost. Hotellobbyn är tom och tyst. En skylt pekar mot frukostbuffén i Franska matsalen, vi följer korridoren ditåt över tjocka mattor.

Det var precis sjuttiofem år sen Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Sjuttiofem år sen samförståndet, arbetsfreden, den svenska modellen, grunden för välfärd och tillväxt, för kollektivavtal och löneökning, för kapitalisternas fortsatta förmögenhet och inskränkningar i fackföreningarnas eller arbetsgivarnas makt. Vi vet inte hur vi ska förstå detta avtal. Men vi har bestämt oss för att uppmärksamma sjuttiofemårsdagen med en lyxig frukostbuffé på Grand Hotell Saltsjöbaden där LO och Svenska Arbetsgivareföreningen förhandlade år 1938.

I den franska matsalen är det stort och tomt. Från köket sorlar en radio svagt. Fönsterna är vända mot vattnet, morgonen ljusnar i rosa över Älgön. Trots att vi är de enda gästerna är en buffé uppdukad; hårt bröd, mjukt bröd, färdigskivad ost och en ost som skärs med ett skärblad, gurka, två sorters ägg, yoghurt med bär och utan. De finaste små små kaviartuber, roliga även för den som inte gillar kaviar.

Men varför är här så tomt? Var är alla LO-förbund? Var är Svenskt Näringsliv? Var är detta stora hotells gäster? Var är personalen? Tänker de på det kollektivavtal som fortfarande reglerar mångas löner? Vem minns hur det var för sjuttiofem år sen? Är det ingen som vill fira?

Inget i franska matsalens frukost verkar framdukat för att gratulera ett gammalt avtal; inga croissanter eller våfflor. Absolut ingen tårta.

Solen går upp över vår ensamma frukost. Vi tänder några tomtebloss och Saltsjöbadsavtalet fyller sjuttiofem år i stillhet.